Om anarkism och fascism
september 13, 2010 Lämna en kommentar
Vi lever i en mycket orolig tid, allt sedan 1789. ”Det är rätt att göra uppror” (så länge man inte gjorde det mot honom) sa ordförande Mao och detta citat präglar mer än något annat vår tidsepok. Hela samhället befinner sig i uppror, uppror mot tro, ordning och tradition. Till och med de folkvalda politikerna befinner sig i uppror, de revolterar mot sina väljare.
Som en symbios till detta fenomen finner man egoismen i politiken bli allt mer utbredd. Om allt är uppror, är det då inte rätt att garantera sig själv så mycket goder som möjligt? Kan man inte se det som sådant att när vi har en alla-mot-alla situation i samhället, upprätthållen med stark repression, så att inte folket själv revolterar mot det moderna, så växer extremismen bland de mest utsatta grupperna?
Jag skulle gå så långt som att säga att all extremism beror på egoism. I fascismen vill en stark ledare tvinga folket att följa hans order, i anarkismen vill var och en ha total bestämmelserätt, totalt utan kompromisser gentemot resten av samhället. Det är två skilda former av egoism, samtidigt som det är två uttryck för desperation.